ellen pt. 2

Första dagen på jobbet, jag och lisa skulle jobba själva. Men jag visste ju inget om det skulle gå bra eller inte, hade ju noll koll! Vi blev upplärda av richard den ansvariga och allt kändes nytt och jag trodde att det skulle bli snurrigt men förhoppningsvis kanske gå bra. (Jobbet är en lunchrestaurang med buffé som serverar tacos, billys panpizza som är stora som fyra vanliga bitar hehe, lasagne, pannkakor oooch det bästa av allt gulaschsoppa.......... japp. Har har vi samlat det äckligaste av allt äckligt, inklusive kunderna som verkar vara de mest puckade människorna i världen.) iaf.. Vi förberedda allt och öppnade och blev ihjälslagna/mosade/nertrampade/dräckta av alla människor och allt kaos det medförde. Det var den mest kaotiska dag jag någonsin jobbat i hela mitt liv! och det var min första dag här uppe på "bakfickan" som restaurangen heter. HERREGUUUUUUD, jag var så chockad och rädd på samma gång. hur skulle den här säsongen sluta? vad hade jag gett mig in på? VAD VAR DET HÄR?? Jag gick och la mig med tanken att nästa dag inte skulle kunna bli sämre iaf.

Dagen därpå skulle jag jobba med richard (den ansvariga) vilket kändes lugnt och skönt för mig, han hade ju koll på läget. Men han hade inte kommit när jag började.. det gick tio minuter..tjugo....och han kom inte. SHIT! han svarade inte i sin mobil så jag ringde min chef (som förövrigt hade strött sin glädje över mig och lisa dagen innan för vi hade vart så otroligt duktiga. För vi hade sålt för jättemycket, och det klarar man inte på två pers, vilket vi märkte.... men det var bra iaf) jag ringde honom och han skulle fixa det. Han skickade in en annan kille för richard hade "brutit handen"..ojdå. Han var tydligen "kung" på bakfickan enligt fredrik så det skulle gå lika bra. MEN DET BLEV SAMMA KAOS SOM DAGEN INNAN!!!!!! SATT I SKITEN IGEN. Då tänkte jag igen vad äääääääääär det här????
Efter de två dagarna gick allt bra på bakfickan hela säsongen, men inte den bästa starten kanske....
Det gick en vecka, jag jobbade lite, firade nyår, längtade mer och mer och mer och mer och mer efter alex. Herregud! Jag pratade med honom i telefon så fort jag fick chansen. Vi hade vart ifrån varandra en vecka tidigare (jaaa det låter lite töntigt, men det är så vi är, och vi är bäst!!!!) men då hade jag inte varit helt ensam med en helt ny värld runt mig. Så självklart saknade jag honom ännu mer då. Jag insåg att detta var det värsta jag utsatt mig för. Jag visste att det skulle göra mig stark, men det kändes absolut inte så då. och folk frågade om alex och speciellt en tjej pratade massa om att jag måste stanna även om alex inte får jobb "du skulle va sååååå stolt över dig själv då, och er relation skulle bara stärkas av det". VAAA?! av att va ifrån varandra i 4 månader?? att inte ses i 4 månader?? inte kunna ha en riktigt förhållande på 4 månder?? BUUUULLSHIT!!! herregud, det kanske hade funkat för henne.. men inget förhållande är det andra likt. Vissa mår bra av distans, inte vi. Vissa behöver egentid ibland, inte vi. Vissa vill på egna äventyr, inte vi. Vissa tycker ett säsongsjobb (som inte betyder nått alls) går före ett förhållande, inte vi. SÅ NU HAR NU LÄRT ER :D hahah ne. behövde nog skriva av mig lite..
Men dagen innan min älskade familj inkl. Alex kom upp träffade jag Malin, en fiiiiiin barndomskompis som var uppe med familjen. Det var den bästa dagen jag haft uppe i sälen, dittills (om man nu kan säga så?). Fick träffa nån som jag känt länge och som var från mitt tidigare liv hehehhe. Men vi åkte skidor och pratade massa och njöt. Vi åkte hem till hennes stuga (som var jättefin!!!!) och åt spagetti och köttfärssås med hennes mamma och pappa, MUMS! Vi drack varm choklad i soffan, kollade på oc med hennes lillasyster. Jag stannade till och med till middagen, och jag hade en så himla bra dag. Jag kände mig lite hemma med hela deras familj och god mat och allt. Made it aaaall much better.
5 januari. väntade, väntade, väntade, väntade, väntade, väntade. SEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN ÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN. De var här. Jag slängde på mig skor och sprang ut och först såg jag min finaste alex. Jag hoppade upp i hans famn, sträckte mig lite, pussade och kramade och pussade honom hårt. Sedan ida, matilda, mamma och pappa. UNDERBART att se dem igen! Vi stod där ute och pratade lite och skrattade och var förväntansfulla och jätteglada. matilda: "fannyyy.. kolla" och pekade mot bilen. Då såg jag att det var en till liten röd bil där. VAAAAAAAAAAAAAAAA??!?!! Pappa: "vi tog med oss den upp till dig". Där brast det. jag skrek och skrattade och grät och var överöveröverlycklig. NUUU skulle alex och jag ha det bra här uppe. Vi skulle ha varandra och vi hade en BIIIIIIIIIIIIIIL. En liten röd fantastisk bil. Alex skulle söka jobb och detta skulle underlätta så mycket för honom. nu var allt bäst igen.
Vi sov alla i familjens hyrda stuga och jag hade det bäst för jag fick ääääntligen sova i samma säng som alex igen. Vi åkte skidor och snowboard de dagarna de var uppe och när vi väl skulle säga hejdå till dem på riktigt, var det faktiskt inte så jobbigt. För nu hade jag alex och jag skulle aldrig vara så ensam igen. Dessutom skulle jag träffa ida igen efter två veckor, för då var hon uppe i stöten med skolan :D
That's all for now, LOOVE!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0